Den 22 augusti 2014 

blev vi

Make och Maka 

Det finns perioder i alla människor liv tills vi kommer till en bristnings gräns. 

Allt tar emot, hjärtat klappar hårdare, du har lust att bara brista ut i gråta så fort något går fel.

Men ändå så kämpar vi på. Varför? 

Varför kan vi oss inte se oss själva som svaga emellanåt? 

Varför vara så jävla hårdhudade?

Varför inte inse att alla har vi brister och KÄNSLOR.

Din kropp talar om för dig att vila, att gråta, att prata ut om det som tynger dig.

Vad är det vi försöker bevisa om att vara starka och för vem?

Det är bara vi själva som blir drabbade. 

Våga var ledsen och trött på det mesta!

Jag själv har just sånna perioder. Fast jag gör raka motsatsen till det jag skrev.

Eftersom jag är mer klarsynt efter allting.

Jag stänger in mig i mig själv, gråter inte, äter inte mat för det smakar ingenting.

Rasar i vikt, mår illa, har fruktansvärd huvudvärk, är ledsen, orolig.

Till vilken nytta då?

För att jag är rädd att prata om det som tynger mig.

Rädd för att tala om hur jag verkligen mår.

Fast jag har inte kommit till det stadiet ännu att jag inte fattar att gråta sig till sömns och vakna som till en käftsmäll inte hjälper mig ett dugg. 

Varför gör jag då så här?